Försök att formulera kännslor

Okej, nu har jag försökt landa i gårdagens upplevelser men det är svårt :)

Inatt har det inte blivit mycket sömn utan mest vridit mig i sängen och dessutom pratAt med Jennie. Hon har några dagar tills hennes lopp och det var väl tur för annars hade jag väl fått gå ut eller något!

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva gårdagen och guldet, men igår på morgonen var det riktigt svårt att få i sig frukost. Jag fick tvinga i mig gröten innan jag åkte till simhallen. Vi var där ganska tidigt för att få simma in i lugn och ro, kommer man senare så är det fullt på banorna och jag vågar inte köra på då. Efter insimmet var det bara att lägga sig på mattan och lyssna på musik och ladda (min brors musiklistor är underbara). Innan jag skulle in i callroom så fick jag lite hjälp att väcka musklerna av Oscar. Sedan var det bara att hantera nerverna själv och försöka simma avslappnat. Och ja, jag lyckades simma avslappnat hela loppet igenom, även om jag råkade sparka på min ena konkurrent på banan bredvid, och när jag kom i mål så hörde jag att publiken skrek men fattade inte riktigt hur det hade gått. Det var först när jag fått glasögonen kollade som Annika kunde berätta tiden och först då förstod jag att jag hade slagit världsrekordet, under försöken! oj, hur skulle jag kunna matcha detta under finalen?

Efter prat med media åkte jag tillbaka till byn och åt lunch, nu fick jag i mig nervänt på morgonen. Efter vila och lite prat med de andra simmarna så åkte jag till simhallen och gick igenom samma procedur som på morgonen. I callroom darrade jag av nervositet, visste att jag inte fick stressa men borde öppna snabbare första 50 metrarna för att få det att gå fortare. Vid vändningen så var jag totalt fokuserad på simningen att jag inte kände slaget utan körde händerna och huvudet snabbt i väggen, men jag hade hyfsad koll så jag vände och hade inte ont. Nu var jag säker på att konkurrenterna var före mig så jag tog i allt vad jag hade och väl i mål så hade jag ingen aning om hur det hade gått, tankarna flög i huvudet. Jag försökte höra vad speakern sa, vad publiken skrek men det var bara ett surr i öronen. När jag kom upp i vattnet så väntadenjag med spänning på Annikas ord, jag fick höra tiden och då föratod jag :)

Nu började några hektiska timmar med media, dopingkontroll, priscermoni, mer media, tillbaka till dopingkontrollen och sedan ut och träffa en del av den underbara publiken som var på plats! Jag var så glad och kände hur det fanns tårar bakom ögonen men jag kunde inte få fram dem, helt enkelt för glad!

Åh nu har jag försökt formulera en del av händelserna igår men det finns så mycket mer, vill bara tacka alla som var där och Karin som satte väckarklockan på 03.45 i Australien flr att se mig simma. Och alla andra också :) kan inte sluta le!