Det finns många saker här i världen som gör mig lycklig, men en sak som gör mig extra glad är att få se barn som är glada, idrottar och har vänner! Jag har varit och haft ett föredrag för föräldrar till synskadade barn och sedan fick jag möjligheten att vara med i en diskussion kring vilka möjligheter deras barn har till rörelse, detta gör mig både glad och ledsen. Att det ska vara så svårt att alla ska få vara med på sina egna villkor. Att alla ska ha rätten att få testa! Ja visst är det små barn vi pratar om i vissa lägen och barn lever i nuet och kommer inte alltid ihåg vad man sa till dem för 2 minuter sedan. Men när det kommer till vuxna människor som inte orkar bry sig eller tycker att det blir ett för stort problem att förklara saker med ord också istället för att bara visa med kroppen. Ja då börjar jag undra vart vi är på väg. Samtidigt så blir jag så glad av att höra hur bra vissa verkar ha det, och glädjen när barnen är trötta efter skolan men ändå orkar åka iväg och gå idrottsskolor, rida eller vad det än handlar om. Jag tycker verkligen att alla ska ha rätt till ett liv som inkluderar rörelse, glädje och vänner.
Som sagt jag tycker alla borde få möjligheten att hitta glädjen i idrotten och i sina egna liv, jag pratar gärna om idrott eftersom den har givit mig så mycket och jag tror på att alla mår bra av att röra på sig. Jag tror att idrotten ger också så mycket mer än bara att kroppen mår bra, även så bygger det upp självförtroende, självständighet och styrka att vara dig själv.
Så när jag hade pratat klart med föräldrarna och fick träffa några av barnen, höra deras glädje och vilken rolig hinderbana de hade haft, ja då blev jag så glad och lycklig!
För eran kännedom så är allt detta som jag skrivit mina egna reflektioner och jag har inte aktivt tagit ut något ifrån diskussionerna som fördes. En hel del baseras på mina egna erfarenheter och vad jag har varit med om själv eller sett att andra råkat ut för.
Förresten, i torsdags så var Becca nere på träningen och tränade mig och Fredrik. Var så roligt att träffa henne igen och hon var grym på att coacha. Hade en serie med massor av bröstsim, i slutet så vet jag verkligen inte vad det var som tog mig framåt om det inte var hennes peptalk. Benen hade fått mjölksyra för länge sedan och armarna var som spagetti i slutet. Det är egentligen rätt fascinerande att man kan bli så trött, att man kan pumpa kroppen så hårt att allting känns som sega gummiråttor :)
Nej nu ska jag återgå till att läsa en rapport som jag ska ha läst. Hoppas den är intressant, för annars lockar andra saker mer :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar